Minnen

När man sitter hemma och inte har så mycket att göra kommer många minnen till en. Jag satte mig till exempel och tittade i ett gammalt fotoalbum från när jag var 4, 5 år. Vi var utomland, Gran Canaria eller Lanzarote tror jag och jag ska ta ett kort på mamma, pappa och Ludwig, men jag knäpper av kameran innan mamma hunnit tillbaka, man ser alltså ryggen på mamma, pappa som står och ser lagom glad ut och Ludwig som står och pekar på mig och flinar. Då var det skönt. Inga måsten.

Jag tittade även på bilder som bara är ungefär ett och ett halvt år gamla. Från mottagningen på KTH. Jag insåg hur mycket jag saknar alla i Stockholm, och hur gärna jag vill bli frisk och kunna komma tillbaka till vardagen med alla vänner och Andreas. Och fester, jag har inte festat på evigheter, och nu har jag inte haft lust på ett tag heller. Men suget kommer tillbaka, trots att jag inte är sugen på alkohol så vill jag fjanta mig lite, och en öl skulle kanske inte sitta helt fel.

Brist på sysselsättning?

Nu har jag tillbringat 4 dagar hemma hos mamma och pappa. Varje dag går ut på att komma på saker som jag orkar och kan göra. Det är tyvärr inte lätt. Det blir lätt en sorts kombination mellan tv-tittande och att sitta vid datorn. Det värsta är att jag inte alls har ork att göra mycket mer än så och att hämta posten.

I fredags kom Emilie över och så åkte vi ner till viken och tog en fika på Lilla Blå. Senare på eftermiddagen var jag med mamma och handlade. Det resulterade i att när Andreas väl kom hit så var jag för trött för att umgås, jag somnade direkt när jag lade mig i sängen.

Jag längtar verkligen tills jag orkar åka upp till Stockholm igen och får träffa kompisar. Slippa känna sig så instängd och begränsad, det är skitjobbigt. Sen mår jag ju inte så bra av antibiotikan och värktabletterna heller, men å andra sidan klarar jag mig inte utan det...

Jaja, nu får det vara slut på klagandet. Våren verkar ju faktiskt ha anlänt, och jag satt ute i nån halvtimma och bättrade på ansiktsfärgen en aning, det behövdes. Kelade lite med grannarnas katt Skurt också.

Oväntat

Det hela började en torsdag. Jag och Therese hade bestämt oss för att skippa den sista övningen för dagen och gå till Syster och Bror och ta en fika istället. Sagt och gjort. Det blev te och en havreboll för min del. När vi satt där och pluggade lite Ljud och Vib och fikade så började jag känna en obehaglig men väldigt svag smärta i vänstra sidan av magen, ganska långt ner. Jag försökte hitta olika ställningar som kanske var skönare än andra, men hittade ingen. Smärtan tilltog en aning, och till slut bestämde vi oss för att gå till vår sektionslokal istället. Jag lade mig på en soffa för att se om det skulle gå över, det gjorde det inte. Jag fick värktablett och gick på toaletten, åt, drack. Ingenting hjälpte. På kvällen skulle vi ha en planerad spa-kväll, och den genomfördes. Under nästan hela spa-kvällen kände jag ingenting i magen, men i slutet återkom den.

På kåren var det dags för presentationspub inför QuarneVALen. Eftersom jag var med i ett bidrag som sökt gick jag och flera andra dit. Jag kunde dock inte se klart på presentationsfilmen då jag fick för ont i magen, men jag hade upptäckt att det kändes bättre när jag satt ner.
Jag ringde Andreas och vi möttes i sektionslokalen för att åka hem. Vi kom till Slussen, och där stod tunnelbanan stilla, så vi bestämde oss för att gå den km som var kvar. Men mindre än halvvägs fick jag så ont i magen att jag flera gånger under promenaden var tvungen att sätta mig på huk, jag grät hela vägen fram till Skrapan. Väl hemma lade jag mig på golvet på några täcken. Efter ett tag avtog smärtan en aning. Men någonting var ju inte som det skulle, vi ringde min mamma som tyckte att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Sagt och gjort, sjuksköterskan vi talade med trodde först att det kunde handla om en överansträngning efter träning, men jag var skeptisk. Med tanke på hur ont jag haft, tyckte hon att vi skulle bege oss till akuten. Vi tog en taxi och åkte till Södersjukhuset. Klockan hade vid det här laget hunnit bli runt halv elva på torsdagskvällen den 28:e februari.

Väl på akuten tog det inte lång tid innan jag fick träffa sjuksköterska och lämna blodprov och lite annat. Sedan fick vi sitta och vänta på att få träffa en läkare i 3, 4 timmar. När vi satt och väntade hade jag inte särskilt ont och läkaren bedömde att jag kunde åka hem eftersom hon inte kunde hitta något fel på mig ändå.

Så vi tog en taxi och åkte hem igen, men när vi kom till Skrapan vid tre-tiden på natten fungerade inte huvudentrén vilket ledde till att vi fick gå runt huset, då kom smärtan tillbaka, vi gick inte mer än 100 meter, men det räckte. Så fort vi kom in i lägenheten gick vi och lade oss, men den natten sov jag inte mycket på grund av smärtan. På morgonen bestämde vi oss för att åka tillbaka till akuten, någonting var ju fel på mig. Det tog ungefär lika lång tid den här gången att få träffa en sjuksköterska, men nu skickade de mig direkt till gyn-akuten. Där togs jag emot efter någon halvtimma för att göra en gynekologisk undersökning. Först av en läkare, sedan en till som var lite bättre på ultraljud, och sedan kom en som var specialist på ultraljud och som hade med sig en till läkare. Där låg jag lika blottad som en kändis i hänt extra medan de diskuterade mitt läge. De kom tillslut fram till att jag hade minst en cysta på varje äggstock.

Jag fick en fin infart i högra armen och blev inlagd för akut operation, om man nu kan kalla en operation som sker tre dagar senare för akut. Läkaren berättade att de hoppades på att det skulle räcka med en titthålsoperation, men att det kunde hända att de var tvungna att göra ett litet bikinisnitt, jag accepterade och rullades in för operation. Fick dricka en neutraliserande vätska som smakar som saltvatten, sedan fick jag min narkos och somnade.

Efter 5, 6(?) timmar vaknade jag av att någon sa mitt namn. Jag rullades iväg till uppvaket och låg där en ganska lång stund på grund av hög puls vilket jag tydligen har i vanliga fall också. Sedan fick jag komma tillbaka till min sal på avdelning 72 efter ett par timmar. Jag fick höra att de plockat ut fyra cystor, två från varje sida och att den största, antagligen den som gjorde ont, var stor som en tennisboll och övriga ungefär som plommon.

Två dagar senare skickades jag hem trots att jag inte tyckte att jag kände mig tillräckligt bra, men det vågade jag ju inte säga. Jag var hemma i tre dagar. Jag låg ner 90% av tiden och kunde inte äta särskilt mycket. På söndagen den 9 mars ringde vi till avdelningen och de tyckte vi skulle komma dit. Mamma och pappa kom upp och skjutsade dit mig.

Där bestämde de sig för att skriva in mig igen, de planerade in en röntgen samma dag och jag fick dricka 1 liter kontrastvätska och inte äta någonting. Två gången skedde detta, lika jobbigt att dricka kontrast båda gångerna.

Jag fick reda på att de hittat tandvävnad i magen på mig som följd av att en av cystorna spruckit när de operardes bort. Ännu en akut operation bedömdes vara nödvändig, denna gång skedde det den 13 mars. Även denna operation tog förhållandevis lång tid och när jag vaknade hade jag en slang in i magen som dränerade magen på blod och var ut i en liten påse som satt på min mage. Men tydligen hade det inte rapporterats att jag hade tandvävnad i magen, för operationens syfte var att fixa de sammanväxter av tarmar som blivit som följd av första operationen. Jag hade höga infektionsvärden och fick antibiotika via dropp i flera dagar. Varje dag stack de mig för att ta blodprov eller för att byta infart. Jag hade inga problem med detta mer än att de tillslut inte kunde hitta några bra ställen att sticka mig på, jag var sönderstucken. Tur att jag inte var lika spruträdd som hon i samma sal som skrek när de tog fram nålarna...

Några dagar efter operation nummer två fick jag veta att jag skulle åka iväg på ultraljudsundersökning och kanske göra en punktering av infektionen runt tandvävnaden. Det var nog det värsta jag gjorde under hela sjukhusvistelsen. Att vara vaken och känna att de stuckit in en nål in i magen för att försöka få ut var, usch vad skraj jag var trots lugnande. Jag blev otroligt lättad när jag fick veta att jag slapp att få ett dränage till, i vaket tillstånd... det hade jag inte klarat.

Den 25:e mars hade jag sedan några dagar tillbaka övergått från intravenös antibiotikabehandling till oral, och då blev jag utskriven. Jag fick kramar av sjuksköterskorna som tyckte att jag varit ovanligt tålmodig och inte klagat. Hjälper det att klaga?

I skrivandets stund sitter jag hemma i Skärgårdsidyllen i Östergyllen (Valdemarsvik) som mer liknar en skidort efter allt snöande. Det är skönt att vara hemma från sjukhuset och börja återfå matlusten. Men jag kan rekommendera cystor som en väldigt bra bantningskur, sju kilo har jag gått ner under dessa tre intensiva veckor. Dessvärre har väl en del muskler fått stryka med. För att inte tala om hur mycket man missar i skolan. Men det är sådana världsliga saker.

Nu vet jag att det kanske blir en till operation om några månader, beroende på hur tandvävnaden påverkar min kropp, förhoppningsvis inte alls, annars är det väl bra att få den bortopererad om det går.

Mitt nuvarande mål är att bli frisk som en nötkärna, kunna återkomma till Stockholm och ta tag i livet igen, jag längtar.