Minnen

Häromdagen var det lite ont om kunder på jobbet, och matten kändes inte så lockande... Därför passade jag på att läsa lite sms i mobilen. De allra äldsta är från min tid på SÖS, och det får mig verkligen att minnas. Hur jobbigt jag tyckte att det var - att aldrig vara säker på när jag skulle få åka hem igen, att slippa vakna varje morgon av att ännu en gång stickas i armen två gånger (om jag hade tur) och inte ha någonting att göra." Du kommer få komma hem till påsk!!" fick jag höra. Men veckan innan påsk sa min läkare: "Du ska inte räkna med att komma hem förrän efter påsk." Nähä, jag var redan sur och trött på allt och såna saker gjorde mig så jäkla ledsen. Sen gjorde det ju såklart inte saken bättre att varannan rumskamrat var en gnällig jäkel som fick ont bara de såg en nål eller hörde ordet "blod" samt som klagade när de hade legat där i tre-fyra dagar. Vid det laget hade jag legat där i minst tre veckor, jag ÄGDE gynekologavdelningen på SÖS då.
Men jag mindes även hur mycket folk brydde sig. Jag fick besök, sms, tidningar osv nästan varje dag. Pappa åkte 2 gånger 20 mil säkert fyra gånger under en vecka när det var som mest. Under min månad på sjukhuset åkte han ett par hundra mil för min skull. Det kändes väldigt tryggt!

Det absolut värsta som jag var med om under sjukhusvistelsen var när de efter andra operationen och två röntgenplåtar senare insåg att jag hade en tand med varbildning runtom i magen. De skickade ner mig till ultraljud och där skulle de först försöka få ut varet med hjälp av en skitlång nål. Det gick sådär, jag var döskraj och nervös trots lugnande. Sen hade jag fått höra att jag skulle få ett likadant dränage på högra sidan av magen som jag haft på vänstra efter andra operationen. Detta skulle innebära att jag fick lokalbedövning och sen skulle de föra in den ca 1cm i diameter tjocka dräneringsslangen i magen på mig. Men som tur var insåg väl de på ultraljud att jag var alldeles för nervös och plågad för det. Så de skickade upp mig till avdelningen igen. Utan att jag var det minsta bättre än innan.

Något som jag fick höra väldigt ofta var att jag var så snäll och inte sa till när jag hade ont. Jag vågade ju inte klaga. Jag ville inte vara en sån jobbig som gnäller hela tiden. Så jag försökte ignorera smärtan och vara glad mot de söta sköterskorna i alla fall. Första natten försökte jag tom ignorera att jag inte kunde ligga ner utan att få ont, utan försöka helt enkelt att sitta upp och sova. Men efter ett tag insåg jag att det inte skulle gå. Så jag ringde på en sjuksköterska som gav mig lite morfin.

TVÅ gånger sa jag "aj" till läkare. Första gången var när jag i säkert en halvtimma hade legat i en gynstol och fyra olika läkare undersökte mig och klämde på magen. Efter ett tag fick jag ju jätteont. Sen sa jag även ifrån när jag inte hade några vener kvar att sätta infarter i och en sköterska försökte på handen. Det gjorde faktiskt ont och jag var jättespänd och sur efter att vara utan både mat och dropp i säkert sex timmar och kunde åka in på andra operationen i vilken minut som helst.

Men men, jag har lärt mig att det som inte dödar härdar. Så nu är jag jäkligt härdad och beredd på det mesta. Däremot så har jag lärt mig att bli rädd för smärtor... fick ont i magen, på samma sätt som när jag upptäckte cystorna, för bara någon vecka sedan. Och jag tappade helt matlusten och blev jättevimsig. Men det kanske var fantomsmärtor?!