Minnen

Häromdagen var det lite ont om kunder på jobbet, och matten kändes inte så lockande... Därför passade jag på att läsa lite sms i mobilen. De allra äldsta är från min tid på SÖS, och det får mig verkligen att minnas. Hur jobbigt jag tyckte att det var - att aldrig vara säker på när jag skulle få åka hem igen, att slippa vakna varje morgon av att ännu en gång stickas i armen två gånger (om jag hade tur) och inte ha någonting att göra." Du kommer få komma hem till påsk!!" fick jag höra. Men veckan innan påsk sa min läkare: "Du ska inte räkna med att komma hem förrän efter påsk." Nähä, jag var redan sur och trött på allt och såna saker gjorde mig så jäkla ledsen. Sen gjorde det ju såklart inte saken bättre att varannan rumskamrat var en gnällig jäkel som fick ont bara de såg en nål eller hörde ordet "blod" samt som klagade när de hade legat där i tre-fyra dagar. Vid det laget hade jag legat där i minst tre veckor, jag ÄGDE gynekologavdelningen på SÖS då.
Men jag mindes även hur mycket folk brydde sig. Jag fick besök, sms, tidningar osv nästan varje dag. Pappa åkte 2 gånger 20 mil säkert fyra gånger under en vecka när det var som mest. Under min månad på sjukhuset åkte han ett par hundra mil för min skull. Det kändes väldigt tryggt!

Det absolut värsta som jag var med om under sjukhusvistelsen var när de efter andra operationen och två röntgenplåtar senare insåg att jag hade en tand med varbildning runtom i magen. De skickade ner mig till ultraljud och där skulle de först försöka få ut varet med hjälp av en skitlång nål. Det gick sådär, jag var döskraj och nervös trots lugnande. Sen hade jag fått höra att jag skulle få ett likadant dränage på högra sidan av magen som jag haft på vänstra efter andra operationen. Detta skulle innebära att jag fick lokalbedövning och sen skulle de föra in den ca 1cm i diameter tjocka dräneringsslangen i magen på mig. Men som tur var insåg väl de på ultraljud att jag var alldeles för nervös och plågad för det. Så de skickade upp mig till avdelningen igen. Utan att jag var det minsta bättre än innan.

Något som jag fick höra väldigt ofta var att jag var så snäll och inte sa till när jag hade ont. Jag vågade ju inte klaga. Jag ville inte vara en sån jobbig som gnäller hela tiden. Så jag försökte ignorera smärtan och vara glad mot de söta sköterskorna i alla fall. Första natten försökte jag tom ignorera att jag inte kunde ligga ner utan att få ont, utan försöka helt enkelt att sitta upp och sova. Men efter ett tag insåg jag att det inte skulle gå. Så jag ringde på en sjuksköterska som gav mig lite morfin.

TVÅ gånger sa jag "aj" till läkare. Första gången var när jag i säkert en halvtimma hade legat i en gynstol och fyra olika läkare undersökte mig och klämde på magen. Efter ett tag fick jag ju jätteont. Sen sa jag även ifrån när jag inte hade några vener kvar att sätta infarter i och en sköterska försökte på handen. Det gjorde faktiskt ont och jag var jättespänd och sur efter att vara utan både mat och dropp i säkert sex timmar och kunde åka in på andra operationen i vilken minut som helst.

Men men, jag har lärt mig att det som inte dödar härdar. Så nu är jag jäkligt härdad och beredd på det mesta. Däremot så har jag lärt mig att bli rädd för smärtor... fick ont i magen, på samma sätt som när jag upptäckte cystorna, för bara någon vecka sedan. Och jag tappade helt matlusten och blev jättevimsig. Men det kanske var fantomsmärtor?!

Oxe

Åh jäs!

Nu har jag äntligen kommit igång på riktigt med träningen igen efter sommarens jobb... Jag har varit ute och sprungit dvå mornar i rad och idag åkte jag till gymet och tränade biceps, triceps, axlar och bröst. I en timma. Det blev några övningar, och jag är ganska mör i armarna nu, men det var riktigt nice. Körde 10 min intervallträning efteråt också, men det var tråkigt och jag ville hem... Hehe.

Imorgon ska jag jobba igen, blir en konstig dag. Jobbar 10-11 sen 14-18. Det kanske kan vara skönt eftersom det lär gå snabbare då, men frågan är ju vad jag ska göra på den långa lunchen. Har likadan dag på onsdag. Men det blir nog bra tror jag. Behöver ju pengar, så allt jobb är bra jobb :D

Ensam

Igår var första ensamma dagen utan direkt sysselsättning. Den spenderades hemma i skrapan, på kth-hallen, i Andreas lägenhet och till slut i Lahäll där jag även befinner mig i skrivandets stund. Egentligen var det meningen att Signe och Malin skulle komma hit idag för att plugga matte med mig, men så blev det inte, utan nu sitter jag här själv utan någon vidare lust att göra någonting. Blir kanske en tur till affären senare för att köpa tandkräm och balsam.

I morse tog jag en kort joggintur vilket var otroligt skönt efter den oroliga sömnen. Vaknade kl 3, kl 6 och till slut kl 9 då jag gick upp. Tror att jag ska ta en liten runda imorgon bitti också. Då tar jag mig nog även hem till andreas en liten tur för att lämna lite kläder och för att vattna bonsaiträden. Det lär behövas. Sen har jag ju faktiskt behov av lite pluggning också, och det får väl bli en del av den varan resten av tiden innan tentorna. Skulle ju vara otroligt skönt att för en gångs skull inte misslyckas...

Just nu längtar jag nog bara tills Andreas kommer hem igen, jag brukar bli ganska mörkrädd om kvällarna fast jag intalar mig själv att det inte är en stor hårig psyk-gubbe som står i hörnet redo att knivhugga mig, utan att det helt enkelt är garderoben. Men det är inte lätt att säga åt sig själv.

Nåja, nu ska jag väl försöka hitta på någonting. Affären eller matten är det väl som lockar mest. Måste laga mat också...

En sommar

Ja, snart har ännu en sommar passerat. Har hunnit med lite grejer utöver jobbet, men som vanligt inte mkt.
En dag paddlade jag och andreas tillsammans med Veronica och Johan. Det blev nytta förenat med nöje och resulterade i en ganska så najs solbränna för min del.

Igår hade jag och Andreas en hel dag för oss själva. Spenderad mestadels i Täby centrum där jag hittade mina drömmars stövlar. De är fiiina och var inte så dyra. Andreas hittade en bra resväska som han använder just nu medan jag är hus- och kattvakt i Lahäll.

Andreas och jag har även haft väldigt mysigt tillsammans och pratat om grejer som gjort mig otroligt glad och som får mig att längta efter sååå mycket.

Men men, blev inte så mycket vettigt skrivet här tyvärr, är lite trött och lite ledsen. Så det bli väl sängen för mig nu.

Bio-fredag

Andreas bjuder mig på bio idag. Ska se the Happening. Har bunkrat upp med lite godis och gjort mig fin. Man måste ju få ha dejter även fast man är tillsammans med någon?! Nu börjar Andreas lägenhet bli riktigt fin. Bortsett från alla kartonger som står i ett hörn. Min händige karl har precis fixat dörrarna till sovrummet, nu går de att stänga! Själv gör jag inte så mkt mer än att montera ihop möbler och dammsuga... :P
Han köpte förresten den snyggaste tavlan jag någonsin sett! På Marilyn Monroe, men det syns inte vilket är bra. Jag gillade den nämligen mer när jag inte hade en aning om vem den föreställde. Den kommer nog passa bra på den röda fondväggen i vardagsrummet, antingen över soffan eller över matbordet.

Nä, nu ska jag sörpla i mig av min drink för att sedan åka till Täby Centrum o kolla film :) Imorn blire jobb på bröllop. Skoj förhoppningsvis.

Strålande moln från en solfri himmel

Sitter just nu i Andreas tvåa i Täby Kyrkby. En riktigt fin lägenhet faktiskt. Dock vill ju jag ha stammarna utbytta så att badrummet blir lite fräschare, annars kan man väl knappast klaga, inte på köket i alla fall!

Jahopp, idag fick jag ledigt för att jag ska jobba länge(?!) imorn, halv tolv till sex. Sen ska ja hem o packa packa. Ska dra mig hemåt Valdemarsvik till midsommar. Midsommarstångsdansen kommer sedan att äga rum på Fångö bland massa härligt folk i alla åldrar, me like alot =)

Däremot kunde ju faktiskt vädret ha fått vara lite bättre än vad det är just nu, har inte haft så många timmar i solen, snart åker brun-utan-sol fram igen...

Jaja, ska väl åter ägna mig åt de otrooooligt roliga sommarkurserna som jag har lovat mig själv att klara en gång för alla.
Förresten så är det ju match ikväll, ganska avgörande sådan också. Dagen till ära har jag därför gul tröja på mig. Heja heja!!

Planering

Om man bara kunde veta exakt vad man skulle syssla med i sommar. Då kanske man kunde planera in lite roliga saker. T.ex. rockweekend som lär bli döskoj om man tar rocktåget och är några kompisar. Men jag antar att min sommar kommer va exakt som de har varit de senaste åren, oplanerade på grund av jobb och långt från vänner. För hur jag än försöker så verkar det vara lönlöst. Aja, shit the same.

På söndag åker jag tillbaka till Stockholm igen, det ska bli najs. Träffa Signe, Anna, Therese, Romina, Johan, Fredrik osvosv. Ajuste, Andreas också, det blir mysigt, saknar honom när jag är hem-hemma. Men jag kommer sakna lugnet när jag väl är tillbaka i Stockholm. Borde gå ut och njuta av det nu. Lite Kiss, Heart, Helloween och Beach Boys i öronen och bara gassa i solen.

Japp, off i go.

Minnen

När man sitter hemma och inte har så mycket att göra kommer många minnen till en. Jag satte mig till exempel och tittade i ett gammalt fotoalbum från när jag var 4, 5 år. Vi var utomland, Gran Canaria eller Lanzarote tror jag och jag ska ta ett kort på mamma, pappa och Ludwig, men jag knäpper av kameran innan mamma hunnit tillbaka, man ser alltså ryggen på mamma, pappa som står och ser lagom glad ut och Ludwig som står och pekar på mig och flinar. Då var det skönt. Inga måsten.

Jag tittade även på bilder som bara är ungefär ett och ett halvt år gamla. Från mottagningen på KTH. Jag insåg hur mycket jag saknar alla i Stockholm, och hur gärna jag vill bli frisk och kunna komma tillbaka till vardagen med alla vänner och Andreas. Och fester, jag har inte festat på evigheter, och nu har jag inte haft lust på ett tag heller. Men suget kommer tillbaka, trots att jag inte är sugen på alkohol så vill jag fjanta mig lite, och en öl skulle kanske inte sitta helt fel.

Brist på sysselsättning?

Nu har jag tillbringat 4 dagar hemma hos mamma och pappa. Varje dag går ut på att komma på saker som jag orkar och kan göra. Det är tyvärr inte lätt. Det blir lätt en sorts kombination mellan tv-tittande och att sitta vid datorn. Det värsta är att jag inte alls har ork att göra mycket mer än så och att hämta posten.

I fredags kom Emilie över och så åkte vi ner till viken och tog en fika på Lilla Blå. Senare på eftermiddagen var jag med mamma och handlade. Det resulterade i att när Andreas väl kom hit så var jag för trött för att umgås, jag somnade direkt när jag lade mig i sängen.

Jag längtar verkligen tills jag orkar åka upp till Stockholm igen och får träffa kompisar. Slippa känna sig så instängd och begränsad, det är skitjobbigt. Sen mår jag ju inte så bra av antibiotikan och värktabletterna heller, men å andra sidan klarar jag mig inte utan det...

Jaja, nu får det vara slut på klagandet. Våren verkar ju faktiskt ha anlänt, och jag satt ute i nån halvtimma och bättrade på ansiktsfärgen en aning, det behövdes. Kelade lite med grannarnas katt Skurt också.

Oväntat

Det hela började en torsdag. Jag och Therese hade bestämt oss för att skippa den sista övningen för dagen och gå till Syster och Bror och ta en fika istället. Sagt och gjort. Det blev te och en havreboll för min del. När vi satt där och pluggade lite Ljud och Vib och fikade så började jag känna en obehaglig men väldigt svag smärta i vänstra sidan av magen, ganska långt ner. Jag försökte hitta olika ställningar som kanske var skönare än andra, men hittade ingen. Smärtan tilltog en aning, och till slut bestämde vi oss för att gå till vår sektionslokal istället. Jag lade mig på en soffa för att se om det skulle gå över, det gjorde det inte. Jag fick värktablett och gick på toaletten, åt, drack. Ingenting hjälpte. På kvällen skulle vi ha en planerad spa-kväll, och den genomfördes. Under nästan hela spa-kvällen kände jag ingenting i magen, men i slutet återkom den.

På kåren var det dags för presentationspub inför QuarneVALen. Eftersom jag var med i ett bidrag som sökt gick jag och flera andra dit. Jag kunde dock inte se klart på presentationsfilmen då jag fick för ont i magen, men jag hade upptäckt att det kändes bättre när jag satt ner.
Jag ringde Andreas och vi möttes i sektionslokalen för att åka hem. Vi kom till Slussen, och där stod tunnelbanan stilla, så vi bestämde oss för att gå den km som var kvar. Men mindre än halvvägs fick jag så ont i magen att jag flera gånger under promenaden var tvungen att sätta mig på huk, jag grät hela vägen fram till Skrapan. Väl hemma lade jag mig på golvet på några täcken. Efter ett tag avtog smärtan en aning. Men någonting var ju inte som det skulle, vi ringde min mamma som tyckte att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Sagt och gjort, sjuksköterskan vi talade med trodde först att det kunde handla om en överansträngning efter träning, men jag var skeptisk. Med tanke på hur ont jag haft, tyckte hon att vi skulle bege oss till akuten. Vi tog en taxi och åkte till Södersjukhuset. Klockan hade vid det här laget hunnit bli runt halv elva på torsdagskvällen den 28:e februari.

Väl på akuten tog det inte lång tid innan jag fick träffa sjuksköterska och lämna blodprov och lite annat. Sedan fick vi sitta och vänta på att få träffa en läkare i 3, 4 timmar. När vi satt och väntade hade jag inte särskilt ont och läkaren bedömde att jag kunde åka hem eftersom hon inte kunde hitta något fel på mig ändå.

Så vi tog en taxi och åkte hem igen, men när vi kom till Skrapan vid tre-tiden på natten fungerade inte huvudentrén vilket ledde till att vi fick gå runt huset, då kom smärtan tillbaka, vi gick inte mer än 100 meter, men det räckte. Så fort vi kom in i lägenheten gick vi och lade oss, men den natten sov jag inte mycket på grund av smärtan. På morgonen bestämde vi oss för att åka tillbaka till akuten, någonting var ju fel på mig. Det tog ungefär lika lång tid den här gången att få träffa en sjuksköterska, men nu skickade de mig direkt till gyn-akuten. Där togs jag emot efter någon halvtimma för att göra en gynekologisk undersökning. Först av en läkare, sedan en till som var lite bättre på ultraljud, och sedan kom en som var specialist på ultraljud och som hade med sig en till läkare. Där låg jag lika blottad som en kändis i hänt extra medan de diskuterade mitt läge. De kom tillslut fram till att jag hade minst en cysta på varje äggstock.

Jag fick en fin infart i högra armen och blev inlagd för akut operation, om man nu kan kalla en operation som sker tre dagar senare för akut. Läkaren berättade att de hoppades på att det skulle räcka med en titthålsoperation, men att det kunde hända att de var tvungna att göra ett litet bikinisnitt, jag accepterade och rullades in för operation. Fick dricka en neutraliserande vätska som smakar som saltvatten, sedan fick jag min narkos och somnade.

Efter 5, 6(?) timmar vaknade jag av att någon sa mitt namn. Jag rullades iväg till uppvaket och låg där en ganska lång stund på grund av hög puls vilket jag tydligen har i vanliga fall också. Sedan fick jag komma tillbaka till min sal på avdelning 72 efter ett par timmar. Jag fick höra att de plockat ut fyra cystor, två från varje sida och att den största, antagligen den som gjorde ont, var stor som en tennisboll och övriga ungefär som plommon.

Två dagar senare skickades jag hem trots att jag inte tyckte att jag kände mig tillräckligt bra, men det vågade jag ju inte säga. Jag var hemma i tre dagar. Jag låg ner 90% av tiden och kunde inte äta särskilt mycket. På söndagen den 9 mars ringde vi till avdelningen och de tyckte vi skulle komma dit. Mamma och pappa kom upp och skjutsade dit mig.

Där bestämde de sig för att skriva in mig igen, de planerade in en röntgen samma dag och jag fick dricka 1 liter kontrastvätska och inte äta någonting. Två gången skedde detta, lika jobbigt att dricka kontrast båda gångerna.

Jag fick reda på att de hittat tandvävnad i magen på mig som följd av att en av cystorna spruckit när de operardes bort. Ännu en akut operation bedömdes vara nödvändig, denna gång skedde det den 13 mars. Även denna operation tog förhållandevis lång tid och när jag vaknade hade jag en slang in i magen som dränerade magen på blod och var ut i en liten påse som satt på min mage. Men tydligen hade det inte rapporterats att jag hade tandvävnad i magen, för operationens syfte var att fixa de sammanväxter av tarmar som blivit som följd av första operationen. Jag hade höga infektionsvärden och fick antibiotika via dropp i flera dagar. Varje dag stack de mig för att ta blodprov eller för att byta infart. Jag hade inga problem med detta mer än att de tillslut inte kunde hitta några bra ställen att sticka mig på, jag var sönderstucken. Tur att jag inte var lika spruträdd som hon i samma sal som skrek när de tog fram nålarna...

Några dagar efter operation nummer två fick jag veta att jag skulle åka iväg på ultraljudsundersökning och kanske göra en punktering av infektionen runt tandvävnaden. Det var nog det värsta jag gjorde under hela sjukhusvistelsen. Att vara vaken och känna att de stuckit in en nål in i magen för att försöka få ut var, usch vad skraj jag var trots lugnande. Jag blev otroligt lättad när jag fick veta att jag slapp att få ett dränage till, i vaket tillstånd... det hade jag inte klarat.

Den 25:e mars hade jag sedan några dagar tillbaka övergått från intravenös antibiotikabehandling till oral, och då blev jag utskriven. Jag fick kramar av sjuksköterskorna som tyckte att jag varit ovanligt tålmodig och inte klagat. Hjälper det att klaga?

I skrivandets stund sitter jag hemma i Skärgårdsidyllen i Östergyllen (Valdemarsvik) som mer liknar en skidort efter allt snöande. Det är skönt att vara hemma från sjukhuset och börja återfå matlusten. Men jag kan rekommendera cystor som en väldigt bra bantningskur, sju kilo har jag gått ner under dessa tre intensiva veckor. Dessvärre har väl en del muskler fått stryka med. För att inte tala om hur mycket man missar i skolan. Men det är sådana världsliga saker.

Nu vet jag att det kanske blir en till operation om några månader, beroende på hur tandvävnaden påverkar min kropp, förhoppningsvis inte alls, annars är det väl bra att få den bortopererad om det går.

Mitt nuvarande mål är att bli frisk som en nötkärna, kunna återkomma till Stockholm och ta tag i livet igen, jag längtar.

Början

Att börja på någonting nytt kan vara både spännande och roligt, men samtidigt helt främmande och inte alls tillfredställande. Men någon gång i livet måste vi alla göra det. Det kan handla om allt möjligt. Om ett nytt förhållande, en ny skola, ett nytt liv i samband med flytt o.s.v. Men det nya för mig handlar inte om någonting drastiskt. Det handlar helt enkelt om den här bloggen. Ibland behöver man skriva av sig, och då är det skönt att ha ett ställe att kunna göra det på. Så, nu hoppas jag bara att det blir roligt och inte tråkigt att börja skriva blogg igen.

Läs det, eller låt bli.